Musikhyddan

2008 gick ett av de största och viktigaste banden för svensk rock på -90 och -00 talet, The Hellacopters, i graven. Men tack och lov kunde inte Nicke Andersson, detta musikaliska geni, hålla sig borta från musiken utan körde snabbt igång ett från början tänkt soloprojekt vilket senare utvecklade sig till ett nytt band, Imperial State Electric. 2010 släppte dom sitt självbetitlade debutalbum vilket till mångas glädje inte skiljde sig nämnvärt från den musik som Hellacopters levererade på sina senare plattor, dock lite mer pop och lite mindre diesel.

För en vecka sedan kom uppföljaren till denna skiva, Pop War, och hade det varit en Hellacoptersskiva kunde man misstänka att kriget var MOT poppen, men nu är frågan om Nicke inte krigar å poppens vägnar, mot vem är dock oklart. Det är på grund av likheterna med Hellacopters omöjligt att inte jämföra dessa band vilket i alla fall gör mig lite besviken. Men tänker man bort Hellacopters så inser man snart att det fortfarande är riktigt bra skit vilket är föga förvånande då Nicke sällan har låtit halvdan musik lämna studion.

Första känslan är att skivan är ganska homogen. Men när man lyssnar på första spåret på skivan, Uh Huh, som är en lite skönt poppig, 1.27 kort låt som spretar lite åt alla håll och jämför denna med sista låten, Enough To Break Your Heart, ett 6.37 långt, mycket råare stycke som avslutas med pampiga stråkar. Då inser du att Nicke har bjudit dig på en resa utan att du riktigt fattat hur du tagit dig från punkt A till B, men känslan när du landat är betydligt mer intressant än kanarieöarna på höstlovet. Inte nog med det, skivomslaget är grymt snyggt om jag får tycka till om det också! 

BETYG 4/5