Musikhyddan

..Men faktum är att, Freeride är så galet snygg på alla sätt och vis,  Where's the Rock? så skönt energisk och When We Fall så jävla vacker i sin enkelhet. Förstasingeln What's Your Story? är precis så lätt att älska som en förstasingel ska vara och titelspåret Throw it to the Universe personifierar bandet och knyter ihop denna platta med tidigare alster. Om du tar denna heta, kokande gryta och slänger i en lagom rund, skäggig gubbe i kaftan så kan jag gå i god för att sommarens turné med TSOOL kommer bli helt magisk. 

I och med denna skiva och den stundande "magiska" turnén så får epoken TSOOL ett mer episkt än värdigt slut!

Ses vid stängslet!


BETYG 4,5/5

Sista, och kanske sämsta, låten för kvällen blev My Sweet Shadow.

In Flames levererade som vanligt och man kan inte annat än bli sjukt imponerad av hur tighta dom är och fascineras av hur Anders röst håller låt efter låt, år efter år. Bästa spelningen på mycket länge för min del!

Det jobbiga med att se In Flames är att man alltid saknar massor av låtar.. Inte konstigt då det har blivit så galet mycket bra låtar under åren och det skulle bli en lååååång kväll om ens hälften av dessa skulle spelas. Denna gången var det en hel del av de äldre låtarna från bl.a. grymma Reroute To Remain som fick plats i setlisten, riktigt kul! Hade gärna hört några fler från Come Clarity och A Sense Of Purpose dock.

Kvällens bästa: Cloud Connected

Kvällens sämsta: Soporna på balkongen, man går fan inte på In Flames och sitter ner. Säger som Anders, och jag citerar "Era gamla jävla människor, stå upp för helvete!!!"

Gick hem grymt nöjd och ett plektrum rikare, tack Peter Iwers! 

1. Embody the Invisible + + +  
2. Bullet Ride + + + +
3. Trigger + + + + +
4. Crawling Through Knives + + + + +
5. The Quiet Place + + +
6. Where The Dead Ships Dwell + + + +
7. Egonomic + + +
8. Clayman + + + +
9. Liberation + + +
10. Cloud Connected + + + + +
11. Drifter + + +
12. System + + + +
13. Fear Is The Weakness + + +
14. Ropes + + + + +
15. Only for the Weak + + + + + 
16. Deliver Us + + + + +
17. The Mirror's Truth + + + + +
18. Take This Life + + + + +
19. My Sweet Shadow + +

The Shins – Port Of Morrow


The Shins nya skiva har fått sig en rejäl genomlyssning! Det var 5 år sedan Wincing The Night Away som är ett fantastiskt album.. Tro fan att förväntningarna är höga! Nya skivan är bra, nothing more nothing less. Tyvärr är den lite ojämn i kvalitet vilket är frustrerande. Hälften av låtarna är klockrena, men då om någon gång håller det inte att fylla ut skivan med intetsägande låtar som borde fått stanna i byrålådan. Samtidigt vill väl ingen vänta ytterligare 5 år, även om resultatet kanske blivit dubbelt så bra. En personlig favorit på skivan är For A Fool som tillsammans med Simple Song och 40 Mark Strasse drar upp betyget en våning eller två.

Ska bli kul att se dom live på Hurricane i sommar, hoppas på stora scenen i skymningen, finns potential för gåshud!

BETYG 3,5/5

2008 gick ett av de största och viktigaste banden för svensk rock på -90 och -00 talet, The Hellacopters, i graven. Men tack och lov kunde inte Nicke Andersson, detta musikaliska geni, hålla sig borta från musiken utan körde snabbt igång ett från början tänkt soloprojekt vilket senare utvecklade sig till ett nytt band, Imperial State Electric. 2010 släppte dom sitt självbetitlade debutalbum vilket till mångas glädje inte skiljde sig nämnvärt från den musik som Hellacopters levererade på sina senare plattor, dock lite mer pop och lite mindre diesel.

För en vecka sedan kom uppföljaren till denna skiva, Pop War, och hade det varit en Hellacoptersskiva kunde man misstänka att kriget var MOT poppen, men nu är frågan om Nicke inte krigar å poppens vägnar, mot vem är dock oklart. Det är på grund av likheterna med Hellacopters omöjligt att inte jämföra dessa band vilket i alla fall gör mig lite besviken. Men tänker man bort Hellacopters så inser man snart att det fortfarande är riktigt bra skit vilket är föga förvånande då Nicke sällan har låtit halvdan musik lämna studion.

Första känslan är att skivan är ganska homogen. Men när man lyssnar på första spåret på skivan, Uh Huh, som är en lite skönt poppig, 1.27 kort låt som spretar lite åt alla håll och jämför denna med sista låten, Enough To Break Your Heart, ett 6.37 långt, mycket råare stycke som avslutas med pampiga stråkar. Då inser du att Nicke har bjudit dig på en resa utan att du riktigt fattat hur du tagit dig från punkt A till B, men känslan när du landat är betydligt mer intressant än kanarieöarna på höstlovet. Inte nog med det, skivomslaget är grymt snyggt om jag får tycka till om det också! 

BETYG 4/5

Äntligen!! Nu har Umebandet Winhill/Losehill släppt sitt debutalbum. Jag har haft galet höga förväntningar efter en grym spelning som förband åt Deportees på debaser i malmö och en fantastisk singel i form av Tell Her She´s The Light Of The World.

Albumet har tagit 3 år att spela in och sångaren Jonas Svennem Lundberg började skriva låtarna när hans mamma gick bort i canser. Låtarna speglar den emotionella resa som Jonas gått igenom under tiden under och efter sjukdomen. Detta har resulterat i 19 spår på en dubbelskiva som är både sorglig, vacker och hoppfull, men framförallt riktigt bra. Första gången jag lyssnade igenom skivan så kändes de första låtarna ganska segdragna och trötta och skivan blev bättre för varje låt som gick. Efter ytterligare några genomlyssningar så är dock inte känslan den samma och även dessa låtar känns helt klockrena. Skivan är trots sitt smala tema grymt bred rent musikaliskt och en "show off" i alla möjliga genres och otaliga instrument har fått göra gästspel, den lär därmed inte kännas uttjatad i första taget. Life & Death är ett exempel där jag tror både xylofon, mandolin, dragspel och en och annan brödrost går att urskilja, riktigt bra låt. Don´t Let The Inside Shine Out är en annan trevlig bit som är lite mer hoppfull och munter än många andra låtar på skivan.

Västerbotten levererar som vanligt, ser fram emot nya alster av dessa grabbar!

BETYG 4/5

En ärlig, naken och för att vara Lillasyster ovanligt nyanserad skiva. Ett gästspel av Ralf och dom andra grabbarna i Mustasch  som är med och körar på sköna Vad skulle mamma säga är välkommet och låten får lite extra djup i och med detta. Göteborgsbandet håller fast vid sin aggressiva, tunga och avklädda hårdrock med texter om kärlek, kriser och fylla precis som vanligt, vilket är skönt, för dom gör det förbannat bra. Kan dock bli lite tjatigt ibland med dessa texter och det känns som att det kanske kan vara dags att lämna sinatonårsproblem bakom sig då pojkarna blivit gubbar och passerat 30-skylten för ett bra tag sen. Detta är för övrigt första skivan med nya basisten Andreas "Andy oh my god" Bladini. Förstasingeln Så jävla bra håller fortfarande men det finns låtar på skivan som får denna att blekna i jämförelse, jag tänker då framförallt på Total panik och den hjärtskärande, vackra Lovisa II. Rakt igenom en riktigt bra platta utan krussiduller och censur!

Då har Mustasch spottat ur sig ett nytt album då! Vet knappt vart jag ska börja.. Varje låt på denna skiva skulle behöva en egen recension då det spretar åt alla möjliga håll och kanter. Känns som att dom har lånat/stulit riff och ideér från höger och vänster, haft beslutångest för hur skivan ska låta och därför blandat och provat allt i en salig röra. Morning star är ett riktigt bottennapp och det låter som att den är skriven för melodifestivalen.. usch. Tur då att det finns ett par riktigt bra låtar som plåster på såren. Speed Metal är starkaste kortet i leken och tillsammans med The Challenger och It's Never Too Late räddas skivan från att kunna kallas för skräp. Hoppas nu att Mustasch lär sig en läxa av detta och hittar tillbaka till sig själva! I fortsättningen får dom tyvärr klara sig utan Danne McKenzie frenetiska trummande då han lämnade bandet i december.

Deportees spelning på sköna debaser igår höll vad den lovade och lite till. På något otroligt sätt lyckas dom med konststycket att packa ner det polerade och noggrant genomarbetade soundet på skivan, ta med det till scenen och leverera det på ett minst lika snyggt sätt.

De flesta låtarna som spelades var från nya skivan Islands & Shores men dom kryddade även med guldkorn från tidigare skivor, till och med debutsingeln Arrest Me 'Til It Hurts spelades vilket uppskattades mycket av publiken. På ett väldigt smart sätt byggde dom upp stämningen under kvällen och dom avslutade första akten med de två stora hitsen från nya albumet, först The Doctor In Me och sedan titelspåret och första singeln Islands & Shores. Redan då kände man hur stämningen i lokalen vibrerade och när dom sedan kom tillbaka in och brände av Turn BackTime för att sedan avsluta kvällen med fantastiskt vackra och mäktiga A Heart Like Yours In A Time Like This var kvällen komplett.

Jag och många med mig lämnade lokalen med en skön känsla i kroppen och jag har svårt att tänka mig att någon var besviken. Det kanske var första gången jag såg dessa sköna norrlänningar, men definitivt inte sista!

Men nu började jag egentligen i fel ände för innan deportees klev på scenen ägdes den av ett mycket, mycket intressant band, Winhill/losehill. Deras musik påminde mycket om Deportees men hade ytterligare en dimension i form av en smörgåsgrill och en planka. Ser väldigt mycket fram emot deras debutskiva som är på gång, i februari är det sagt att den ska släppas. 

Så sammanfattningsvis, en riktigt bra kväll med en kvalitetsspelning signerad Deportees och ett härligt fynd a la Winhill/losehill. En liten guldstjärna till ljudkillen som trots den lilla lokalen lyckades förbannat bra med att balansera alla xylofoner, lutor, ukuleles, trummor, gitarrer, smörgåsgrillar och andra udda men underbara instrument! 

Ciao for now!